Lina Ekstrand

Min konst har länge varit av blandad kompott. Jag har testat, bytt spår, gått på känsla och ibland kastat mig rakt ut utan att riktigt veta vart jag landar. Någonstans på vägen har någonting börjat falla på plats.
Just nu känns det som att jag hittat hem lite i mitt konstnärskap. En röd tråd och någonting som faktiskt känns Jag.

Idag utforskar jag hur naturens känslor och rörelser skulle kunna se ut om de hade ett eget färgspråk. Inte egentligen hur naturen ser ut, utan hur den känns, både för betraktaren och i sig själv. Om den kunde tala, fast i färg, rörelser och sinnesstämningar istället för någonting vi direkt kan förstå.
Jag försöker släppa det föreställande mer och mer.
Det handlar mindre om att måla någonting som går att känna igen, och bli mer om att fånga en känsla innan den hinner bli logisk.
En vind som drar igenom kroppen. Ett lugn som nästan känns tungt. Ett kaos som ändå har någon märklig balans...